New Adventures of Old Erika

I lördags lyckades jag tappa ett stort, tungt grillgaller över min tumme och det borde jag fan inte ha gjort alltså. Hade jag inte gjort det hade jag inte varit förbannad nu och jag hade haft lite hopp kvar i svensk sjukvård. Just nu tror jag zero om svensk sjukvård!

 

Efter i lördags har jag haft ont i tummen men inte mer än så fram till igår eftermiddag. När jag kom hem från jobbet då kände jag att det värkte i tummen och efter en stund börja sticka lite smått i den som domningar.

Idag på jobbet blev allt värre. Jag vet inte hur många gånger Camilla fått hört idag att jag har så ont i min tumme. Det har verkligen värkt i den och ju längre dagen gått ju mer har det domnat i den.

 

Vid halv fyra fick jag nog, värktabletter hjälpte inte och jag ringde vårdcentralen för att höra vad jag skulle göra. Fick en telefontid kvart över fyra och en sköterska ringde upp. Ni som nu tänker: ”åh, sluddy nurse” har helt fel! Denna sköterska var typ Agda, 83, som ringde och när jag berättade att tummen domnade blev hon ju så väldigt angelägen om att jag skulle till läkare och få den röntgad omedelbums! Vårdcentralen hade inga läkartider kvar idag utan hon skulle ringa akuten för att jag skulle dit och få den röntgad. IDAG!

 

Åkte till akuten strax efter sex. Tänkte någon gång på väg dit att jag kanske skulle ha ätit innan jag åkte men, nej, hur lång tid kan det ta att få tummen röntgad? Inte speciellt lång tid tänkte jag.

Väl på plats hade jag, redan klockan sju, träffat en mycket trevlig sjuksköterska (som jag lite senare tyckte mycket sämre om) och fått tummen röntgad. Precis som jag trodde så tog det inte lång tid att få den röntgad. Men sen då...?

 

Vid halv 8 började jag känna att det här med att inte ätit sen lunch började krypa lite väl nära inpå. Eftersom jag inte planerat att stanna speciellt läge där köpte jag en kexchoklad och tänkte att lite snabb energi är vad som behövs, sen slog jag upp en ”Svensk damtidning”. I väntrummet satt ca 5 patienter till.

Jag såg hur det kom in en ambulans och min första tanke var ”fan!”

 

När klockan började närma sig nio var jag lagomt glad. Jag hade fått lärt mig att Kronprinsessan Viktoria gillar att använda sina klänningar flera gånger och att Carl Jan Granqvist ska åka till Brasilien och prova viner vintern 2010/11 (ja, 2010/11! Jag satt ju på ett sjukhus, tror ni det fanns några nya tidningar?)

Jag insåg att jag var stenhungring, kexchokladen hade gått från sockerkick till att göra mig ännu lägre, i väntrummet satt jag med samma fem människor som jag suttit med redan en och en halvtimme innan, hade ingen fått täffa en läkare?

Helt plötsligt började en manlig sjuksköterska (sjukskötare?) hämta folk till höger och vänster. Alla fick komma ifrån det 45 grader varma väntrummet utom jag.

 

Klockan var nu över nio och jag förstod att jag måste ha suttit där i tre timmar och att det hade gått två timmar sen jag var på röntgen. Jag vet att jag gör mig dålig på kort, men kom igen? Ska det behöva ta tre timmar att få fram plåtarna?

Jag var nu redo att bita av mig tummen bara för att få komma hem. Då kommer den första sköterskan in i väntrummet för att hämta en annan patient. Hon tittar på mig och säger: ”Sitter du kvar här än?”. Min första tanke var då: ”Gör det inte, det finns för mycket vittnen här!”.

Hon sa att hon bara gjorde en första bedömning men att det vore konstigt om inte bilderna hade kommit nu. Jag tänkte då att även om bilderna var beställda från Kodac borde de vara framme nu!

 

Just då kom det en sköterska och sa att jag skulle följa med. Hon ledde in mig i ett rum och sa åt mig att vänta. Jaså? Vänta? Jahaja, för det har jag ju redan inte gjort…

Jag insåg snart att jag fått precis samma rum som jag låg i både när jag var inne för blindtarmen och för nacken. Kanske har jag eget rum på lasarettet?

Jag satt i mitt egna rum på lasarettet och väntade. Lagomt rastlös fick jag idén att ”undra om jag hinner vända upp-och-ner på allting här inne innan läkaren kommer”. Jag fick hålla mig för att inte göra det.

Helt plötsligt dundrade in en überstressad (inte stressad kanske, mer upgoing med fart som har mycket att göra) tjej (flicka, tös…) i rummet och presenterade sig som läkare.

”Lugn i bussen”, tänkte jag, hon såg ju jämngammal ut med mig. Så unga läkare finns det ju inte, vart hade hon snott rocken?

Dessutom har det slagit mig för länge sen, varför finns det inte en enda streetsmart läkare i hela världen. Varenda läkare saknar ju social kompetens och berättar allt som de läser det direkt från pappret.

 

Hon började undersöka tummen på mig. Efter två minuter berättade hon att den inte var bruten eller en spricka i den. Skulle det konstaterandet ta två jävla timmar att göra? Hon sa att det kan ha varit mjukdelarna i tummen som var skadat och att efter ha undersökt mig kunde hon inte bestämma sig om så var fallet eller inte. Skojar du med mig, brudjävel?

Här någonstans märkte jag att inte en uns i min kropp var trevligt längre. Jag var nog grymt otrevlig, sur och ville bara hem.

Helt plötsligt bestämde hon sig för att det inte var något fel på min tumme. I skrivande stund kan jag fortfarande berätta att tumjäveln värker och är helt domnad, det är helt klart något fel!

 

Hon menade på att smällen jag fått kunde liknas med en stukning.

- Men den har ju domnat!

- Ja, men en stukning ta månader på sig att läka.

- Och domningen?

- Ja, hm, det är ju inte bra om det fortsätter… men det borde ge sig om några dagar!
- Men det är ju nu jag har ont?

- Ja men ät full dos alvedon och ipren tillsammans, vet du vad full dos är?

- Nej?

- Hm? Jag tror det är 3 ipren och 8 alvedon om dagen. Du kan läsa dig till det på förpackningen.

Vad fan, vad då tror? Var hon inte läkare? Då borde hon väl kunna sånt här? Vad lär de sig på universitetet egentligen?

 

Vänta, déjà vu! Jag sitter på Karlskoga lasarett och får höra att jag ska äta värktabletter… Nej det är ingen déjà vu -upplevelse! Jag var ju på Karlskoga lasarett i februari också blev röntgad, fick höra att det inte var något fel på mig och att jag skulle äta värktabletter. Tro mig, som jag har ätit värktabletter idag, det hjälper inte! Och vaddå inget fel på mig? Det var ju sköterskan på vårdcentralen som sa att det var så himla viktigt att få tummen kollad idag.

 

På väg ut hoppades jag på att en ambulas eller nått skulle komma och köra över mig!

Jag var trött efter helgen och jobb, hade inte ätit på 9,5 timmar, jag hade inget batteri i telefonen, jag hade suttit på akuten från 18.00 till 21.30 för att få höra att jag skulle äta värktabletter. Här någonstans höll jag på att börja gråta. Men nej, jag är starkare än så.

 

Så, nu har jag fått skriva av mig, men det finns ett syfte med denna text:
Jag har jobbat hela helgen och har inte en enda dag ledig förens på söndag när jag tar en veckas semester.

Jag har värk och domningar i en tumme, oavsett vad läkaren sa till mig.

Jag har nog lite PMS.

Jag vill bara ha sagt med allt det här: Imorgon har jag sovmorgon, den som ringer och väcker mig kan komma att få problem  med att gå!

 

God natt!

 

P.S. jag är egentligen en glad tjej…